NÄRHET OCH DISTANS av Pehr Sällström

Jag står inför Nils Olof Hedenskogs stora målning AMOKOMA. Får lust att gå riktigt nära. Upptäcker då, att varenda en av alla de runda prickarna är målad på fri hand, utan allt pedanteri. På avstånd såg de perfekta ut, som om punktmönstret var målat med schablon. Det är förstås ingenting konstigt med att en målning ter sig annorlunda på nära håll än på avstånd. Tvärtom, en självklarhet, som hör till bildkonstens grundförutsättningar. Man häpnar över mästarnas förmåga att måleriskt återge allsköns material: en mässingskrona, glaskaraff, spegel, en polerad bordsyta, olika textila material. Tittar man närmare efter finns där bara färgfläckar och penselstreck. Illusionen förflyktigas, så fort man försöker gripa tag i den. Kräver distans för att visa sig. Fast vad jag fäste mig vid, var upplevelsen av perfektion; att rundlarna var så uniforma, på avstånd. Ögat generaliserar. I brist på detaljerad information förvandlas allt till enkla geometriska former. Vad man ser handlar oftast mer om förgivet-tagande än om uppmärksamhet. Det invanda, hanterliga, får bli avgörande. Så möter vi världen, i första hand. Och det är just det seendet konstnärerna vill locka oss att för en stund överge.

Nåväl, man bör alltså inte gå för nära, men heller inte stå för långt ifrån, ty då missar man de finurliga detaljerna, texturella kvaliteter, motsättningar, ofullkomligheter, små avvikelser från perfekt symmetri, spåren efter handen som fört penseln, viljans spontana avtryck i materien. Kort sagt, allt som ger målningen liv och individualitet. Betyder det att varje konstverk helst skall betraktats från en bestämd utsiktspunkt, för att komma till sin rätt? Det vore en förhastad slutsats. Det är visserligen sant, att gemensamt för alla illusionsnummer är att observatören måste befinna sig på ett bestämt ställe. Så snart man tillåts röra sig fritt och utforska situationen avslöjas “bedrägeriet”. Men är konst illusionsmakeri? Långt ifrån! Knepen, att skapa verklighetstrogenhet, spela med optiska effekter, hör till målarkonstens medel, men är inte självändamål. (Trompe l'oeil-måleri är snarast en kuriositet; undantaget som bekräftar regeln.)

Varför känner man en lockelse att gå närmare målningen? Kanske inte i första hand för att avslöja illusionsnumret, försöka utlista hur det åstadkommits (ofta med häpnadsväckande enkla medel!). Inte heller för att “smaka på den”, erfara dess gedigna materialitet. Nej, helt naivt, för att man vill komma in i bilden, låta sig uppfyllas av dess ljusvärld och färgvärld. En längtan efter relation. Konstnären själv har under arbetet med verket omväxlande befunnit sig nära intill och på avstånd - det förra troligtvis oftare än det senare. För honom eller henne måste det kännas främmande att kräva, att verket skall ses från en given ståndpunkt. Genom den rörliga, skiftande, pendlande erfarenheten av verket blir det alltmer till ett självständigt “något”. Frigör sig och träder fram ur det spel av tillfälligheter ur vilka det uppstått. Även som konstbetraktare vill man nå denna förtrogenhet. Etablera en kontakt, som innefattar både intimitet och överblick. Närhet och distans.

En central tes hos filosofen Martin Buber, i hans tankar om dialogens väsen, är att grundförutsättningen för dialog är distans. Överfört till konstens område: distans innebär att konstverket är något jag möter. Jag ställs inför något radikalt annorlunda än jag själv; en verklighet som har något att säga mig. Och sägandet sker bortom tid och rum, vilket är dialogens mysterium. De konstnärliga medlens uppgift är inte att förföra, förtrolla, utan just - att skapa distans. Det paradoxala är att det krävs distans för att nå denna omedelbara närhet och närvaro. Kanske sker det först i ett oväntat ögonblick, när verket tillfälligtvis bara framskymtar i ögonvrån. Ty det handlar om något man inte får tag i genom aldrig så tålmodigt betraktande eller spetsfundigt analyserande.